Det var vid första vårmecket i mars vi bestämde oss. Vi kör ÅFOR Gotland runt. De små pontonerna såg plötsligt ut som tvåmanskajaker där de låg på trailern.Vi började med en grov budget och en ganska lång todo-lista. Efter åtskilliga läsningar av seglingsföreskrifter, Offshore Special Regulations Multihull Cat 3 samt diskussioner med Börje Svedman och Gustav Morin började vi få klart för oss vad som behövde göras. Det blev en massa småfix men såhär efteråt känns det ändå inte som så mycket även om det som alltid blir bråttom mot slutet. Bland de större åtgärderna hittar vi:
- Trampoliner/nät för om balkarna
- Fast installerad länspump
- Fast monterad VHF med DSC och antenn i masttoppen
- AIS
- Både tvär- och längsgående Jackstays/säkerhetslinor
- 1 m2 täckt med signalfärg som syns om båten ligger upp och ner
- En mängd säkerhetsutrustning som nödraketer, mistlur, strålkastare, radarreflektor, träpluggar, reservlanternor, VHF reservantenn, recovery sling etc
För att klara kravet på nödutgång fick vi måla upp en kvadrat både inne och ute med texten “Escape hatch, cut here”. Till detta hade vi en yxa ute och en inne. Vad gäller osänkbarhet och sjövärdighet hade vi en mailväxling med varvet som intygade att båten var både osänkbar och byggd för att kryssa i havssjö och 15 m/s. De reserverade sig för att båten är 30 år gammal och rekommenderade naturligtvis noggrann koll och uppdatering av stående rigg samt waterstag.
Målsättning
Vi satte tidigt en gemensam målsättning som löd “Ha kul, segla fort, fullfölj och håll båten hel.”
Förberedelser
Det mesta av tiden innan racet gick åt till båtmeck, planering och inhandling av diverse prylar. Vi hann även med en träningssegling över natt med hela besättningen. Vi avsatte en vardagsnatt och seglade från 19 till 07. Även om vädret var väldigt snällt och vi höll oss i skärgården så var det guld värt att prova vaktpass, sovplatser och mathållning. Efter det gjorde vi ett antal förbättringar, mestadels för besättningens bekvämlighet.
Besättning
Med ombord var delägare Fabien Meyer samt Karl Jungstedt. Två seglare med enorm erfarenhet av havskappsegling. Fabien har till exempel seglat Mini Transat, solo från Frankrike till Brasilien. Karl har seglat diverse internationella havskappseglingar med Mikael Rykings Class 40 Talanta, inklusive en Atlantöverfart. Att vara skeppare över en sådan besättning kändes både tryggt och som en stor ära. Först hade vi tänkt vara två ombord men en månad innan start blev Karl tillgänglig och vi utökade till tre, ett beslut som blev väldigt bra, inte minst med tanke på vädret.
Säkerhet
En trimaran kan välta och vår båt är liten så det gäller att ha gått igenom alla tänkbara situationer. Både i praktiken och teorin. Just att välta tränar man helst inte i praktiken men mycket annat som till exempel man över bord på olika bogar och vindförhållanden. Förutom föreskriven säkerhetsutrustning hade vi med oss personliga nödsändare (PLB) och räddningsdräkter. Detta i kombination med erfarenhet och förberedelser gjorde att vi kände oss väl förberedda för havet.
Konkurrenter
Samtliga våra konkurrenter var betydligt större och vi var definitivt minsta båt i flottan. Vi fick till och med söka dispens för att dela upp tävlingsdekalen i två då våra fribord var för låga för att hela klistermärket skulle få plats på höjden. Mätetalsmässigt var vi också en bit ifrån närmsta båt.
Prognosen
Nordost 8-13 och hög sjö som byggts upp under tre dygn med kulingvindar över Ålands hav och Norra Östersjön. Ingen ideal prognos för oss, men det är det ju sällan :). Med så pass starka vindar hade jag hoppats på en sydlig riktning så att det var möjligt att gå ut vid Sandhamn och känna på kryss och sjö. Nu skulle vi mötas av de tuffaste förhållandena först vid Hoburgen. Om det skulle visa sig för jobbigt där är det långt till nödhamnar, östra Öland erbjuder inte mycket till nödhamnar.
Skärgårdsbenet
Vi kom iväg sisådär i starten men fick snabbt fart på grejerna och hade en intensiv segling ut till Sandhamn. Det var mestadels streck och kryss men lite slack i skoten på Kanholmsfjärden. Det var fantastiskt att segla sig upp i fältet och passera så många kölbåtar på vägen ut. Vi hade sedan länge bestämt att på Kanholmsfjärden ladda upp med Fabiens magnifika risotto innan vi kom ut till havs. Det kryddades och revs parmesan nere i den lilla ruffen. Vi slog ner lite på tempot, njöt av maten och klädde på oss för en blöt slör mot Fårö via Almagrundet och Gotska sandön. Vi var nog alla lite spända inför vad som komma skulle.
Sandhamn – Fårö
När vi kom ut till Revengegrundet blåste det stadiga 10-12 sekundmeter, och senare upp mot 16 i byarna. Vågorna blev högre och högre ju längre ut vi kom. Seglingen kändes kontrollerad men krävande med screacher och ett rev i storen. Vi hade inte testat båten i dessa förhållanden förut och diskuterade vilken säkerhetsmarginal vi egentligen hade. Det är svårt att riktigt slappna av i en trimaran till havs när det blåser. Ju längre ut till havs vi kom desto högre gick sjön och nånstans vid Almagrundet bytte vi screachern mot fock. Vissa vågor var enorma. Korta och branta kastade de båten nerför och vi styrde ganska platt ner i vågdalarna. Samtliga tre skrov grävde ner sig djupt i vågen framför och båten dök och stannade upp på ett aningen oroväckande sätt.
Mayday, mayday, mayday – en trimaran har vält ute på Gotska sjön och det finns folk inuti båten. Jag var nere i ruffen för att hämta något och hörde anropet på VHF:en kanal 16. Det var inte utan att det högg till i bröstet. Vi höll tummarna för besättningen, konstaterade att vi var för långt ifrån för att delta i räddningsarbetet men följde det över VHF:en. Det tog ganska många timmar innan vi fick bekräftat att besättningen klarat sig oskadd. Under dessa timmar växlade vi ner till ”survival mode” med revad fock och två rev i storen. Ett tag tog vi till och med ner storen helt för att minska hastigheten in i framförvarande våg. Som mest loggade vi 19knop, och det var en ren surf och inget annat.
Fårö – Hoburgen
När vi rundade Fårö hade 5 av 10 trimaraner brutit kappseglingen och vi närmade oss point-of-no-return. Fårö var egentligen sista möjligheten att bryta innan vi skulle ge oss ut på den långa kryssen efter rundningen av Hoburgen. Efter visst övervägande bestämde vi oss för att fortsätta söderut.
Vinden måste ha vridit mot nord för vad jag minns hade vi en snabb styrbordsbog med screacher hela vägen ner till Hoburgen. Det blev en fantastisk resa i ganska smult vatten och ihållande 12-15 knop på loggen. En bra rekreation inför den kommande kryssen.
Hoburgen – Visby
Så kom rundningen. Revad fock och ett rev i storen. Bara att skota hem max och börja tugga sjö. När vi rundade blåste det nord 12 m/s och prognosen sa långsamt avtagande. Vi balanserade mellan höjd och fart för att hitta bekvämast gång i vågorna. Loggen pendlade mellan 6 och 9 knop. Gången var betydligt behagligare än vad jag hade befarat. Hägring hoppade mellan vågorna. Det smällde, knäppte och knakade medan Hägring flexade och skakade av sig, alltid sugen på nästa slam. Inuti båten var det fysiskt bekvämt men lite mentalt utmanande med allt knäppande och knakande. Jag låg nere i ruffen och tänkte på fästet i masten som håller hela den stående riggen. Vant, backstag och förstag. Jag skickade även en tanke till infästningarna för waterstagen samt kasetten som håller rodret på plats. Må de hålla!
Under kryssen upp mot Karlsöarna pendlar vinden i styrka och via två rev i storen är vi efter Karlsöarna uppe i full stor och revad fock. Upp mot Visbyrundningen finns det gott om kölbåtar att mäta sig emot. I rådande förhållanden håller vi ungefär samma tempo som X-35:or. Vi är 15 minuter långsammare mellan Hoburgen och Visby än våra välseglande klubbkamrater från MKS i X-35 VITKLUCKA. Intressant jämförelse mellan två väldigt olika båtar. 1200 kilo båt har sina nackdelar på kryss i krabb sjö.
Visby – Sandhamn
Nu mojnade vinden och rundningen i Visby bjöd som vanligt på ett tålamodskrävande bleke. Väl ute till havs hade vi växlande 0-5 hela vägen till Alma. De större båtarna var ointagliga längre fram och här fick vi njuta av en vacker solnedgång, små krusningar på vattnet och 6-8 knop med screecher. Vid Almagrundet mötte en nordväst på 8-10 och vi fick en riktigt härlig kryss men många omseglade kölbåtar på vägen in till mållinjen.
Mååål!
Framme i Sandhamn efter 2 dygn och 17 timmar. Grymt bra kämpat av både båt och besättning! Särskilt den första natten med hög sjö på Gotska sjön samt den flygiga kryssen mellan Hoburgen och Karlsöarna.
Lärdomar
ÅFOR gav oss möjligheten att lära känna båten bättre, vilket vi verkligen gjorde. Så här några månader efter seglingen känns planering och genomförande väldigt lyckat. Mathållning och sömn fungerade utmärkt och jag kan verkligen konstatera att flerskrov är fysiskt snällt mot besättningen. Inget större lutande och därmed inte heller något hängande och slängande i mantågsstöttor och grabbräcken. Att sova, byta om och äta inuti båten var väldigt bekvämt. Likaså uppvärmning av mat samt kaffekokning. Men visst är det blött utomhus. Väldigt blött! Vi satt mestadels ute på lovartspontonen och styrde vilket gör att man oftast kommer undan det värsta vattensprutet. För att skydda nergångsluckan seglade vi hela varvet med sprayhooden uppe. Kanske inte så aerodynamiskt sportigt men en välmående besättning är också snabbt.
Tack!
Ett stort tack till familjen, utan ert engagemang hade det som vanligt inte varit möjligt! Ytterligare stort tack till vår partner Entrepreneurs For Good som fortsätter att kämpa för att cancersjuka barn i Sverige ska få världsledande vård.
Leave a Reply